Försurning

Nedbörden är fortfarande surare än under förindustriell tid, även om försurningsbelastningen har minskat betydligt sedan 1970- och 1980-talen. Försurningen orsakas främst av utsläpp av svavel- och kväveföreningar från förbränning av fossila bränslen. En stor del av nedfallet över Sverige har sitt ursprung i utsläpp från andra delar av Europa.

Försurning är skadlig för växter och djur och påverkar särskilt vattenlevande organismer. Försurning kan öka utlakningen av aluminium och vissa metaller från marken, vilket kan ge skadliga effekter på vattenlevande organismer. Försurning motverkas genom kalkning av sjöar och vattendrag.

De högre belägna områdena ovanför den högsta kustlinjen, främst i de västra och nordvästra delarna av Gästrikland, har tunna jordlager med låg motståndskraft mot surt nedfall. Kalkningsinsatser minskar de negativa effekterna av försurningen i dessa områden. I övriga delar av Gästrikland har mark och vatten generellt en större motståndskraft mot försurning.

Försurningspåverkan bedöms främst med hjälp av pH och alkalinitet. pH anger vattnets surhetsgrad medan alkalinitet beskriver vattnets buffertförmåga, det vill säga hur väl vattnet kan neutralisera tillskott av försurande ämnen.

Mätningarna i Storsjöns utlopp vid Forsbacka visar att pH-värdet har ökat sedan slutet av 1960-talet och därefter varit relativt stabilt kring neutrala nivåer, vilket tyder på att försurningspåverkan idag är begränsad.