Näringsämnen
Förhöjda halter av fosfor och kväve i vatten kan leda till övergödning, vilket kan orsaka ökad planktonproduktion och algblomning. För att växter och djur i vatten ska kunna växa krävs en balans mellan fosfor och kväve. Finns det t ex. för mycket fosfor, men för lite kväve kan ingen tillväxt ske. I de flesta sjöar och vattendrag är fosfor det näringsämne som främst begränsar biologisk produktion, medan kväve oftare är begränsande i marina miljöer.
Näringsinnehållet i GVVF:s vattenförekomster följer en naturlig årstidsvariation. Det ökar efter perioder med mycket nederbörd och stor avrinning till vattendrag och sjöar från omgivande mark.
Fosforhalters påverkan på Storsjön
Totalfosforhalten var i medeltal 191 µg/l år 1969–1981 i Gavelhytteåns mynning till Västra Storsjön i Sandvikens kommun. Detta är en extremt hög halt och det var inte ovanligt med enstaka värden på 400–600 µg/l. Tidigare källor om Storsjöns belastning talar om “tydlig inverkan på vattnet i Norbyviken, framför allt på dess planktonliv och även längre ut i V Storsjön kan en påverkan på fisket spåras” (Ivar Arwidsson, Hushållningssällskapet, 1905). Det har indirekt varit orsaken till Storsjöns problem med övergödning och algblomning.
I Storsjön, Gavelhytteån, Vallbyån, Fänjaån och Gävles Inre fjärd är fosforinnehållet högt. I Gavleån, som är avrinningsområdet till Storsjön som är näringsrik, har man sett en minskande tendens av fosforinnehållet under perioden 1969 till nutid. Under 1970- och 1980-talet minskade fosforhalterna svagt, medan minskningen var betydligt kraftigare under 1990-talet. Mellan 2000 och 2005 kan en svag ökning ses, medan halterna därefter åter minskat svagt fram till 2025.
Det var mycket höga fosforhalter i Gavelhytteån, Vallbyån och Västra Storsjön under 60- och 70-talet. Trots att fosforhalten i Västra Storsjön har minskat till under 30 µg/l visar undersökningarna att halten fortfarande är högre än vad som motsvarar god ekologisk status. Mellan 1985 och 2025 visar undersökningarna en statistiskt signifikant minskning av fosforhalten i både Västra och Östra Storsjön.
Tidsserierna över kvävehalten visar på en signifikant minskande trend i Västra Storsjön, Östra Storsjön och Ottnaren. De senaste årsmedelhalterna för alla tre stationer ligger i de lägsta intervallen sedan mätningarna påbörjades.
I övriga jämförda vatten är fosfor- och kvävehalterna generellt måttligt höga, medan halterna är låga i vattendragens källområden. I både Norrsundet och Gävle fjärdar har fosfor- och kvävehalten minskat från 1990 fram till 2025.
